För mig har murens fall en väldigt personlig betydelse. Mina släktingar på mammas sida lever i Estland, och deras dagar under sovjetkommunismens ok var genom händelserna för tjugo år sedan räknade. Det var uppenbart när muren föll att utvecklingen inte längre kunde vändas, att den politiska scenen för alltid skulle förändras.
Nu tjugo år senare är jag inte längre lika euforiskt positiv. Inte så att jag på något sätt skulle vilja göra murens fall ogjord, eller att jag på något sätt vill romantisera det som var — men inte har vi lärt oss mycket…
I DDR gick det en STASI-agent på sju medborgare. Det var historiens kanske mest genomkontrollerade samhälle, där minsta felsägning eller obekväm åsikt kunde få väldigt obehagliga konsekvenser. Det var så att säga kontrollsamhället ställt på sin spets. Muren byggdes upp därför att folk flydde ett samhälle där iofs alla var ”trygga”, men där frihet var ett nästan okänt begrepp eller offer för nyspråkliga omskrivningar.
Till namnet var DDR demokratiskt, Tyska Demokratiska Republiken, vilket visar ungefär hur mycket termen är värd utan innehåll. Vi har även idag en tendens att rapa upp ord som demokrati utan att fundera på vad det innebär, och vad som kan hota det som begrepp. För även om vi idag har bytt ut de mänskliga agenterna mot maskiner, så har vi inte lärt oss av historien var gränsen för privatpersoners integritet bör gå om vi vill bevara ett sant demokratiskt system. Vi riskerar även idag att skapa ett politiskt system var släktskap med verklig demokrati bara är nomenklatur, och där vi istället styrs av en nomenklatura.
Så jag minns med en slags andäktighet hur östberlinarna till slut släpptes igenom gränskontrollerna, jag minns de som stod på muren, jag minns hammarslagen och hur de stora betongblocken vältes över ända. Sen ser jag mig omkring och undrar varför, o varför, varför lär vi oss inte något?
Läs mer om några av problemen: